Kvicksilver (Hg) är en giftig tungmetall som kan ge både akuta och kroniska förgiftningstillstånd. Mekanismerna bakom toxiciteten (giftigheten) är sannolikt flera, både nervskadande effekter samt effekter på immunsystemet och en ökad fettoxidation. Eventuellt kan också galvaniska strömmar beroende på att flera olika metalliska material blandats vid tandarbeten vara en sjukdomsfaktor. Detta förhållande samt att en stor del av det kvicksilver som har utvunnits befinner sig i våra munnar har lett till mycket oro och en ännu pågående debatt angående åtgärder och risknivåer. 
 
 

Nedan följer ett citat ur boken "Tallmogårdens väg till hälsa" av dr Karl-Otto Aly, Hälsokostrådets förlag:

Oral Galvanism (metallsyndrom)

Med oral galvanism menar man flera olika besvär och symtom som anses vara orsakade av metallfyllningar i tänderna. Det vanligaste tandlagningsmaterialet, amalgam, innehåller kvicksilver och detta kvicksilver kan lösas ut ur fyllningarna om det finns olika metaller i munnen och ett s k galvaniskt element bildas med saliven som elektrolyt. Utfällningen av metaller, främst kvicksilver, kan hos vissa människor ge diverse obehag, t ex huvudvärk, yrsel, missfärgning av tandköttet, förändringar (inflammationer) i munslemhinnan (lichen ruber planus), skador i centrala nervsystemet, allergier, metallsmak, reumatisk värk, syn- och hjärtbesvär samt nervösa besvär. Besvären har ofta avfärdats som neurotiska. Toleransen är uppenbarligen mycket olika hos olika människor. Tydligen uppstår det efterhand beläggningar på amalgamytorna som minskar de elektriska strömmarna och därmed besvären. En mera basisk kost tycks motverka den elektriska aktiviteten i munhålan, sura födoämnen t ex citrusfrukter, slitage och alltför flitigt polerande av tänderna ökar den. Det pågår en del forskning om oral galvanism och det sista ordet är helt säkert ännu inte sagt. Patienter där symtomen och fynden tyder på metallsyndrom bör undan för undan byta ut amlagamfyllninar mot icke-elektriskt-ledande tandlagningsmaterial. Att borra upp gamla amalgamfyllningar kan frigöra en hel del kvicksilver som tas upp av kroppen, varför försiktighet och successiv sanering tillråds. Undersökningar gjorda i Stockholm (prof. Friberg) visar att det finns en parallellitet mellan antalet amalgamfyllningar och kvicksilverhalten i hjärnan, ett mycket allvarligt fynd som man säkerligen inte lättvindigt kan avfärda. Nya icke-elektriskt ledande tandlagningsmaterial (kompositmaterial) kommer förhoppningsvis så småningom att ersätta de giftiga metallerna i tandfyllningarna. Selen i relativt höga doser (200-300 µg/dag) påstås ha effekt mot amalgamets giftverkningar. Det finns all anledning att icke glömma bort amalgamfyllningarna som en tänkbar orsak eller åtminstone en bidragande orsak till många kroniska sjukdomar, bl a MS (multipel skleros).

Litteratur referenser för citatet:
Hansson, M., Oral galvanism - ett neurotoxiskt fenomen? Läkartidningen. 1981; Vol. 78 Nr 47 4240-4241.
Hansson, M., Miljögift i tänderna, Bilologisk Medicin 3/1982
Wiktorsson, G., Mätning av oral galvanism, Biologisk Medicin 2/1983.

På senare tid har det utförts en del undersökningar angående samband mellan tandfyllningsmaterial och sjukdomstillstånd. Guld har ansetts som ett säkert material men frekvensen allergi mot guld har senare uppskattats till mellan 1 och 2 % i befolkningen. Porslinsmaterial anses för närvarande vara säkrare än de plastliknande material som ibland innehöll allergiframkallande akrylatplast.

I Dalarna utfördes en undersökning av amalgamsaneringens effekter på de symtom som förekom hos en grupp med besvär från sina tandlagningar. LEK (LågdosEffekter av Kvicksilver)-gruppens resultat var att man fick en obetydlig effekt på de symtom som noterades. Jag tyckte först att resultaten var betryggande och att man inte skulle behöva byta ur material i så stor utsträckning som man befarade. Ett byte av tandmaterial kan vara både plågsamt, dyrbart samt ge en försämrad tuggförmåga och ett sämre hälsotillstånd även om saneringen har utförts med vissa försiktighetsåtgärder. Tyvärr måste man dock konstatera att undersökningens uppläggning inte tog hänsyn till rehabaspekten när det gällde att utvärdera resultaten. Vid långvariga sjukdomstillstånd sker sällan förbättringar snabbt och enkelt när man avlägsnar en möjlig sjukdomsfaktor. Patienterna hade i många fall sjukdomstider på decennier och då är det allmänt sett ovanligt att tillfrisknanden sker snabbt och spontant. Patienterna behöver både fysisk och psykisk träning för att komma i form efteråt.

Jag brukar ta upp en liknelse när jag föreläser och kommer in på resultatet från LEK-gruppen. Om man har bytt ur en sliten höftled och så att säga avlägsnat en sjukdomsfaktor ingår automatiskt ett rehabprogram med vård efter operationen, träning och medicinering samt förståelse och psykologiskt stöd för att finna sig tillrätta i ett nytt hälsoläge. Allt detta viktiga som ingår i rehabiliteringsmedicin som också är min medicinska specialitet. De som fick den snabba amalgamsaneringen fick inga rehabiliteringsinsatser utan man förväntade sig ett snabbt tillfrisknade och snabb återgång till arbeten som ofta inte fanns kvar efter en lång sjukdomstid. Mitt budskap är att det är mycket viktigt med rehabilitering vid amalgamskador. Detta även om man utför saneringen inom ett forskningsprojekt.

Egentligen är rehabiliteringen så viktig så att den borde inledas innan man beslutar sig för att rent tekniskt byta ut tandmaterial. Osäkerheten bakom sambanden gör att det säkerligen finns många sjuka männinskor som har andra huvudsakliga sjukdomsfaktorer än tandmaterialet. Inleder man behandlingen då med ett omfattande tandarbete åtgår energi och styrka i stället för att ge kraft och hälsa.

Mera tips, länkar och kommentarer mottages tacksamt för komplettering till denna sida!

---

Tillbaka till Helhetsdoktorn

---

Bertil Dahlgren, uppdaterad 2024-09-26